Statsskulden är — fortfarande — inte problemet!

Statsskulden är — fortfarande — inte problemet!

Socialdemokrater och moderater håller nu inför valet på med en tävling om vem det är av dem som lyckats hålla nere statsskulden mest.

Detta är inget annat än löjeväckande populistiskt röstfiske som bygger på att man tror sig kunna vinna röster på att slå sig för bröstet för något som är helt upp åt väggarna fel!

Det här är inte ‘rocket science’.

I grund och botten handlar det om något så enkelt som att göra klart för sig att det är skillnad på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakade av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av.

I stället för att ‘värna om statsfinanserna’ bör man se till att värna om samhällets framtid.

Vad många politiker och mediala så kallade experter inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar att öka.

En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till sig själv, till dess medborgare.

En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges.

Den svenska utlandsskulden och den konsoliderade statsskulden är historiskt låga. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför är fortsatt tal om ‘ansvar’ för statsbudgeten minst sagt oansvarigt.

Budgetunderskott är inte Sveriges problem idag.

Att fortsatt prata om att “spara i ladorna”, “sms-lån” och en “tömd statskassa” är bara ren dumhet.

I ett Sverige som idag står inför en monumental miljö- och välfärdskris och har en arbetslöshet på nästan 10% är inte en för stor statsskuld problemet.

Problemet med Sveriges statsskuld idag är inte att den är för stor, utan för liten!